Bakåtsträvande eller "Utan tillräcklig trafikförsörjning kommer city att dö en död i skönhet; jag föredrar ett levande city."

Har precis sett två eminenta dokumentärer om rivningarna i Gamla Klara och om planerade rivningar i Gamla Stan i Stockholm. Gamla Klara fick ge plats för de stora, fula kolosser som nu dominerar Stockholms innerstad kring Sergels torg. Och som gör att det skär i hjärtat varje gång man passerar innerstaden, vilket jag gör varje dag på väg till mitt jobb. (Jag har förvisso börjat acceptera Hötorgsskraporna sedan jag började föreställa mig desamma ombyggda till bostadshus - vilket magnifikt boende!)

Problemet tycker inte jag är att man bygger nytt. En stad är en stad just därför att den är i ständig förändring, och att bo i en 1700-talsstad utan moderna inslag vore att förakta den egna samtiden och tro att allt var bättre förr. Vilket vi ju vet inte stämmer. Nej, problemet är ju att man har rivit gamla och vackra byggnader med mycket information om vår historia, och ersatt dessa med opersonliga och anskrämliga byggnader. Det är min övertygelse att man inte kan förstå sin samtid utan att kunna sin historia (det är delvis där jag tror att mitt historieintresse bottnar). Rivningarna av byggnaderna i Norrmalm har medfört att en viktig, levande del av Stockholms historia har gått förlorad.

Som jag tidigare påpekat kan man dock inte blunda för tidens gång. Dokumentärerna jag nämner inledningsvis är förstås mycket färgade och syftar förmodligen till att skapa debatt och uppmärksamhet så att samma misstag inte begås även längre fram. Jag håller i sak helt med filmernas upphovsman och sitter, en timme efter den sista filmens slut, fortfarande med viss sorg i hjärtat att så få personer i maktposition under ett par decennier kunde förstöra flera hundra års byggnadskonst och därmed ett helt stadsnät med en naturlig topografi. Samtidigt kan vi inte blunda för att tiden också måste ha sin gång. Filmens upphovsman upprörs t.ex. över tunnelbanan och ser framför sig en återgång till spårvagnar i Stockholms innerstad (något uppenbarligen SL och Stockholms stad också gör, med anledning av förlängningen av Djurgårdslinjen till Sergels torg) - men det är ju bara löjligt. Tunnelbana är och kommer alltid att vara ett mer effektivt transportmedel än spårvagn. Tro mig, jag har bott i Göteborg i många år! (I Göteborg revs f.ö. lika många byggnader som i Stockholm då det begav sig. Kom då ihåg att Göteborg är hälften så stort som Stockholm. Som någon sade, i Europa blev huvudstäderna sönderbombade - vi förstörde våra städer själva.)

Eftersom rivningarna är något som upprör mig mycket, har jag försökt att förstå hur det kunde ske. Hur det kunde tillåtas ske. För mig, en tidig 80-talist och nationalromantiker, blev det något av en aha-upplevelse när jag tror att jag verkligen började förstå den aktuella tidens politiska strömningar. Många av de ledande politikerna hade vuxit upp med 6 syskon i en etta i Gamla Klara och kunde inte se att det fanns något att bevara. För dem förknippades detta enbart med fattigdom, smuts och misär vilket inte var förenligt med det välfärdssamhälle som höll på att växa fram i Sverige på 50-talet. Gammalt = fattigt och smutsigt. Nytt = så som det anstod ett framgångsland. Då fanns tydligen alla pengar i världen och den annars så typiskt svenska kompromissviljan lyste med sin frånvaro. Föreställ den person som skulle lyckas genomföra något liknande idag. "Norra Station" kanske någon säger. Men, åter, Norra Station river inget gammalt. I mina ögon är Norra Station därför inget att uppröras över. Sen hade man ju kunnat bygga i 1600-talsstuk, vilken dröm, men det är en annan historia. :-)

Motinlägg från DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vems-stad-hog-tid-att-gora-upp-med-stockholmsnostalgin-1.924045