En historisk helg. Saabs saga äro numer all, och klimatmötet i Köpenhamn förefaller inte ha lett till mer än skrubbsår hos diverse tillresta demonstranter.
Historien om Saab hade rimligen inte kunnat sluta annorlunda. Ägaren var som bekant ointresserad av att ta hand om bolaget, och vem vill köpa ett företag som inte går med vinst. Ett sällsynt underhållande inlägg på aftonbladet.se finner orsaken till nedläggningen: näringsminister Maud Olofsson! Kopplingen kan te sig smått långsökt. Men inte för nämnde skribent. Maud skulle förstås ha gått in och sett till att staten inleder en ny karriär som biltillverkare, hallå, helt uppenbart eller! (Varför ingen brydde sig om huruvida staten blev skotillverkare när Wedins gick omkull ter sig därför förbryllande, likaså varför staten inte heller började driva livsmedelsbutiker när Tempo flyttade ut ur lokalen på granngatan) "Amerikanska regeringen gick in och stöttade GM när företaget hade problem, svenska regeringen gjorde inget för att hjälpa Saab". Nä, just det. Så sant som det var sagt. För Saab är inte svenskt. Saab har inte varit svenskt sedan 1990. Varför skulle staten då gå in och stödja bolaget? Det fick ju indirekt hjälp via GM, tillika amerikanska staten. Att Barack Obama, som nybliven bolagsdirektör, inte ville driva Saab får nog stå för honom. Inte för Maud Olofsson. Som för övrigt verkar ha skött den här frågan på ett föredömligt sätt.
Aftonbladets skribent ondgör sig också över det faktum att Volvo PV snart kommer att bli kinesiskt. Att företaget redan är amerikanskt framkommer inte. Utan förkunskaper hade det varit lätt att tro att Volvo faktiskt är svenskt, av artikeln att döma.
Vilket förmodligen var avsikten, men inte mindre falskt. Varför skulle en kines vara en sämre ägare än en amerikan??
Så över till klimatmötet. Såg en mycket trött Reinfeldt på svt:s extrainsatta morgonrapport denna snöiga lördagsförmiddag. Jag är rätt skeptisk till sanningshalten i det där med global warming. Däremot tänker jag inte förneka att utsläppen har andra, ytterst negativa effekter på miljö och resursutnyttjande. Intressant blir därför för de demonstranter som hade tagit sig till Köpenhamn (cyklat dit, antar jag, av miljöskäl liksom) att påtala global warming i full snöstorm och minus 10. Ytterligare en sådan motsättning som den här bloggen gillar att uppmärksamma.
Det har varit en historisk helg.
lördag 19 december 2009
onsdag 16 december 2009
Ironi eller "L'enfer, c'est les autres"
Han var ironisk, den gamle Sartre, självklart är det inte så enkelt att l'enfer, c'est les autres. Det är så enkelt för människorna att skylla ifrån sig och inte ta ansvar för sina egna handlingar. Men, "fint", har jag tänkt, "vad rätt han har, det är klart att det är de andra som är helvetet (underförstått: alltså inte mig det är fel på)". Men sen slog det mig. Flera år senare. Förstås hånar du oss, Jean-Paul, för vår egen dumhet, för vår egen oförmåga att ta till oss verkligheten, för vårt effektiva sätt att slippa ta eget ansvar.
Det var nog bara jag som kopplade lite sent. Eller så har jag fortfarande inte kopplat, men det är okej, det får vara så, men jag tror att jag är lite närmre sanningen än tidigare. Om det finns en sanning, men det är en annan fråga.
Eller så var han ironiskt ironisk. Jag kanske hade rätt från början.
Det var nog bara jag som kopplade lite sent. Eller så har jag fortfarande inte kopplat, men det är okej, det får vara så, men jag tror att jag är lite närmre sanningen än tidigare. Om det finns en sanning, men det är en annan fråga.
Eller så var han ironiskt ironisk. Jag kanske hade rätt från början.
lördag 12 december 2009
Bakåtsträvande eller "Utan tillräcklig trafikförsörjning kommer city att dö en död i skönhet; jag föredrar ett levande city."
Har precis sett två eminenta dokumentärer om rivningarna i Gamla Klara och om planerade rivningar i Gamla Stan i Stockholm. Gamla Klara fick ge plats för de stora, fula kolosser som nu dominerar Stockholms innerstad kring Sergels torg. Och som gör att det skär i hjärtat varje gång man passerar innerstaden, vilket jag gör varje dag på väg till mitt jobb. (Jag har förvisso börjat acceptera Hötorgsskraporna sedan jag började föreställa mig desamma ombyggda till bostadshus - vilket magnifikt boende!)
Problemet tycker inte jag är att man bygger nytt. En stad är en stad just därför att den är i ständig förändring, och att bo i en 1700-talsstad utan moderna inslag vore att förakta den egna samtiden och tro att allt var bättre förr. Vilket vi ju vet inte stämmer. Nej, problemet är ju att man har rivit gamla och vackra byggnader med mycket information om vår historia, och ersatt dessa med opersonliga och anskrämliga byggnader. Det är min övertygelse att man inte kan förstå sin samtid utan att kunna sin historia (det är delvis där jag tror att mitt historieintresse bottnar). Rivningarna av byggnaderna i Norrmalm har medfört att en viktig, levande del av Stockholms historia har gått förlorad.
Som jag tidigare påpekat kan man dock inte blunda för tidens gång. Dokumentärerna jag nämner inledningsvis är förstås mycket färgade och syftar förmodligen till att skapa debatt och uppmärksamhet så att samma misstag inte begås även längre fram. Jag håller i sak helt med filmernas upphovsman och sitter, en timme efter den sista filmens slut, fortfarande med viss sorg i hjärtat att så få personer i maktposition under ett par decennier kunde förstöra flera hundra års byggnadskonst och därmed ett helt stadsnät med en naturlig topografi. Samtidigt kan vi inte blunda för att tiden också måste ha sin gång. Filmens upphovsman upprörs t.ex. över tunnelbanan och ser framför sig en återgång till spårvagnar i Stockholms innerstad (något uppenbarligen SL och Stockholms stad också gör, med anledning av förlängningen av Djurgårdslinjen till Sergels torg) - men det är ju bara löjligt. Tunnelbana är och kommer alltid att vara ett mer effektivt transportmedel än spårvagn. Tro mig, jag har bott i Göteborg i många år! (I Göteborg revs f.ö. lika många byggnader som i Stockholm då det begav sig. Kom då ihåg att Göteborg är hälften så stort som Stockholm. Som någon sade, i Europa blev huvudstäderna sönderbombade - vi förstörde våra städer själva.)
Eftersom rivningarna är något som upprör mig mycket, har jag försökt att förstå hur det kunde ske. Hur det kunde tillåtas ske. För mig, en tidig 80-talist och nationalromantiker, blev det något av en aha-upplevelse när jag tror att jag verkligen började förstå den aktuella tidens politiska strömningar. Många av de ledande politikerna hade vuxit upp med 6 syskon i en etta i Gamla Klara och kunde inte se att det fanns något att bevara. För dem förknippades detta enbart med fattigdom, smuts och misär vilket inte var förenligt med det välfärdssamhälle som höll på att växa fram i Sverige på 50-talet. Gammalt = fattigt och smutsigt. Nytt = så som det anstod ett framgångsland. Då fanns tydligen alla pengar i världen och den annars så typiskt svenska kompromissviljan lyste med sin frånvaro. Föreställ den person som skulle lyckas genomföra något liknande idag. "Norra Station" kanske någon säger. Men, åter, Norra Station river inget gammalt. I mina ögon är Norra Station därför inget att uppröras över. Sen hade man ju kunnat bygga i 1600-talsstuk, vilken dröm, men det är en annan historia. :-)
Motinlägg från DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vems-stad-hog-tid-att-gora-upp-med-stockholmsnostalgin-1.924045
Problemet tycker inte jag är att man bygger nytt. En stad är en stad just därför att den är i ständig förändring, och att bo i en 1700-talsstad utan moderna inslag vore att förakta den egna samtiden och tro att allt var bättre förr. Vilket vi ju vet inte stämmer. Nej, problemet är ju att man har rivit gamla och vackra byggnader med mycket information om vår historia, och ersatt dessa med opersonliga och anskrämliga byggnader. Det är min övertygelse att man inte kan förstå sin samtid utan att kunna sin historia (det är delvis där jag tror att mitt historieintresse bottnar). Rivningarna av byggnaderna i Norrmalm har medfört att en viktig, levande del av Stockholms historia har gått förlorad.
Som jag tidigare påpekat kan man dock inte blunda för tidens gång. Dokumentärerna jag nämner inledningsvis är förstås mycket färgade och syftar förmodligen till att skapa debatt och uppmärksamhet så att samma misstag inte begås även längre fram. Jag håller i sak helt med filmernas upphovsman och sitter, en timme efter den sista filmens slut, fortfarande med viss sorg i hjärtat att så få personer i maktposition under ett par decennier kunde förstöra flera hundra års byggnadskonst och därmed ett helt stadsnät med en naturlig topografi. Samtidigt kan vi inte blunda för att tiden också måste ha sin gång. Filmens upphovsman upprörs t.ex. över tunnelbanan och ser framför sig en återgång till spårvagnar i Stockholms innerstad (något uppenbarligen SL och Stockholms stad också gör, med anledning av förlängningen av Djurgårdslinjen till Sergels torg) - men det är ju bara löjligt. Tunnelbana är och kommer alltid att vara ett mer effektivt transportmedel än spårvagn. Tro mig, jag har bott i Göteborg i många år! (I Göteborg revs f.ö. lika många byggnader som i Stockholm då det begav sig. Kom då ihåg att Göteborg är hälften så stort som Stockholm. Som någon sade, i Europa blev huvudstäderna sönderbombade - vi förstörde våra städer själva.)
Eftersom rivningarna är något som upprör mig mycket, har jag försökt att förstå hur det kunde ske. Hur det kunde tillåtas ske. För mig, en tidig 80-talist och nationalromantiker, blev det något av en aha-upplevelse när jag tror att jag verkligen började förstå den aktuella tidens politiska strömningar. Många av de ledande politikerna hade vuxit upp med 6 syskon i en etta i Gamla Klara och kunde inte se att det fanns något att bevara. För dem förknippades detta enbart med fattigdom, smuts och misär vilket inte var förenligt med det välfärdssamhälle som höll på att växa fram i Sverige på 50-talet. Gammalt = fattigt och smutsigt. Nytt = så som det anstod ett framgångsland. Då fanns tydligen alla pengar i världen och den annars så typiskt svenska kompromissviljan lyste med sin frånvaro. Föreställ den person som skulle lyckas genomföra något liknande idag. "Norra Station" kanske någon säger. Men, åter, Norra Station river inget gammalt. I mina ögon är Norra Station därför inget att uppröras över. Sen hade man ju kunnat bygga i 1600-talsstuk, vilken dröm, men det är en annan historia. :-)
Motinlägg från DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vems-stad-hog-tid-att-gora-upp-med-stockholmsnostalgin-1.924045
Framåtblickande eller "Nu börjar snart allsvenskan igen"
Sweet, nu har 2010 års allsvenska spelschema släppts. Blåvitt möter Kalmar på Fredrikskans i första omgången. Intressant. Blåvitt brukar vara bra mot Kalmar borta (senaste matchen borträknad, ss) och tidigt på säsongen, borgar för en bra start på serien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
